Mitt vittnesbörd

Mitt vittnesbörd
Av Paul Almqvist

Detta är mitt vittnesbörd om min frälsning.

Alla har en historia att berätta brukar man säga. Den här historien handlar om min frälsning, i stora drag. Hur jag tog emot Jesus som min frälsare. Den ende, sanne och levande Guden. Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Som barn blev jag undervisad om Gud i Söndagsskolan. På den tiden gick (är mitt minne i alla fall) alla barnen i min hemby i Söndagsskolan. Söndagsskolan hölls i ett litet missionshus i byn och man fick en timmes undervisning varje söndag förmiddag. De vuxna i byn var alla mer eller mindre troende men det var inte så många som gick på gudstjänsten på söndagarna. Många lyssnade säkert på den gudstjänst som sändes på radion varje söndag. I åldern 10-12år var man för stor för söndagsskolan och var då i stället med i juniorerna, också det i missionskyrkans regi. Jag har två mycket levande minnen från denna tid.

När jag var i sexårsåldern hände följande. Jag hade lagt mig på kvällen men kunde inte sova. Jag var orolig för att jag glömt att tacka Gud för något. Kanske fanns det något jag missat. Jag låg där i min säng och räknade upp än det ena än det andra och tackade Gud. Det tycktes aldrig ta slut. Det fanns så mycket att tacka för. Men jag fruktade för att ha missat något så jag fortsatte och fortsatte att tacka. Plötsligt inträffade så följande. Jag fick uppleva något som jag varken förr eller senare fått uppleva, i varje fall inte i den omfattningen. Jag kände en ström av “vatten”, som en invärtes dusch från huvudet ner genom hela kroppen ut i armar och ben. Mycket behagligt och jag blev helt lugn. All oro var borta och jag somnade. Som barn berättade jag aldrig för någon om detta men Gud hade faktiskt låtit mig förstå genom en fysisk beröring att Han var en verklighet.

Så till nästa minne. Som junior (11-12 år) var jag en gång på ett läger. Det var sommartid och vi övernattade i tält. En kväll vid lägerelden predikade en av ledarna. Predikan handlade om Jesu återkomst och uppryckandet av alla troende, Jesus till mötes på skyarna. Predikanten uppmanade oss att ta ett avgörande beslut att följa Jesus. Han varnade oss för att bli lämnade kvar den dagen/stunden då de troende skulle bli uppryckta. Om uppryckandet skulle inträffa nu i natt inte vill du väl då vakna i morgon och upptäcka att du är lämnad kvar, kommer jag så väl ihåg att predikanten manade på oss. Jag kände då att hur jag längtade efter att avgöra mig för Jesus men tog ändå inte steget. Kanske blev de flesta av oss lite överrumplade av predikan. Mitt minne är att inte många gensvarade på predikantens maningar. Jag kommer dock mycket väl ihåg en grabb som avgjorde sig för Jesus vid detta tillfälle. Han var överlycklig efter sitt avgörande för Jesus och dagen därpå sa han jag tror vid flera tillfällen “Jag är härligt frälst” och sken som solen av lycka. Jag kommer ihåg att jag var avundsjuk på honom. Gud förlåt mig att jag inte tog ett avgörande steg vid detta tillfälle.

Tiden gick. På kvällarna innan jag somnade bad jag min aftonbön och Fader vår (den bön som Jesus lärt oss) och på dagarna var jag som alla andra. Kanske fanns det något inom mig som vid några tillfällen gjorde att jag betedde mig annorlunda med tanke på min kvällskontakt med Gud. Så kom jag så fram till ett nytt avgörande. Jag ville leva som mina kamrater. Jag var i 17-årsåldern och hade flyttat hemifrån till en stad för att utbilda mig till ingenjör. Mina aftonböner besvärade mig mer och mer och jag bestämde mig för att sluta med dem. Jag fick anstränga mig men slutligen var de borta och jag var fri att leva som mina kamrater. Gud, hur kunde jag göra så? Så aningslöst, speciellt med tanke på att du en gång uppenbarat dig för mig. Förlåt, förlåt, förlåt. Kanske blev jag aldrig helt fri från Gud i den bemärkelsen att Gud fortfarande såg till mig. Från min sida sett försvann Gud. Det gick så långt att jag inte längre trodde Gud fanns eller kanske man kan säga att det var en icke-fråga. Det skulle nu dröja många år innan det hände något.

När jag var i 35-årsåldern bad mamma mig att läsa en bok som hon hade. Jag lovade mamma att jag skulle läsa den. Kommer inte ihåg men jag tror det var så att det närmade sig en biltur på 42 mil för att hälsa på mamma. Bäst att ha läst boken som jag lovat innan jag träffade mamma. Bokens titel var “Vad händer efter döden?” Författaren var kristen och utgick från vad som brukar kallas klassisk bibeltolkning. Han trodde helt enkelt på det som står i Bibeln och att Bibeln är Guds ord. Jag förväntade mig inte att bli påverkad av innehållet. Jag var van vid att själv bestämma vad jag skulle tycka och tänka och påverkas av. Men nu hände följande. Bokens budskap berörde mig mycket starkt. Jag fick nöd för mitt liv och för vad jag gjort under årens lopp. Det blev en total överraskning. Jag stängde in nöden och visade inte för någon hur dåligt jag mådde inombords. Jag gick kanske ett par veckor med denna nöd som helt enkelt plågade mig. Så en kväll, mycket sent och i min ensamhet bad jag en kort bön, utan att egentligen veta varför. Det var inget dramatiskt beslut och jag hade inga som helst förväntningar. Jag kommer inte ihåg bönen men jag kom till en punkt då jag bad om förlåtelse för mina synder och lät Jesus ta över i mitt liv. Då hände det, en total överraskning var det. Det kom en vind från sidan och den gick genom kroppen och jag kände den fysiskt och den tog med sig all nöd och ångest som jag gick och bar på och inte nog med det, den fyllde mig med glädje och frid. Vilken överraskning. Inga förväntningar och så får jag känna en vind som blåser genom kroppen. Mycket märkligt att känna en vind som blåser genom kroppen. Då gick det upp för mig. Det är SANT, det är alltså sant det som står i Bibeln. Än en gång gick det upp för mig. GUD FINNS och genom hans son JESUS KRISTUS får vi förlåtelse och blir försonade med honom. Att benämna denna händelse som en överraskning är alldeles för milt uttryckt. Det var en chock en glädjechock, Halleluja. Så blev också jag “härligt frälst” precis som grabben på lägret för juniorer. Gud vare tack.

Vid nedtecknandet av denna min historia, 29/3 2011, är jag 68 år gammal. Under många år har jag nu fått tillhöra Gud. Gud har inte upphört med att välsigna mig med fysiska beröringar. Dessa har varit starkt kopplade till namnet Jesus. Mycket annat underbart har hänt mig på min vandring med Gud men inget har nog varit så underbart som att få SANNINGEN uppenbarad för sig. Det passade mig som handen i handsken. Något som Gud längtar efter att få uppenbara för varenda människa. Hur kunde jag en gång i min ungdom lämna Gud? Det bästa för varje människa är att tidigt i barnaåren besluta sig för att följa/gå med Gud och aldrig lämna honom. Jag fick en andra chans. Jag kunde gått förlorad. Gud vare tack för mammas böner och Guds löften till henne. Amen.

Leave a Comment