Mordförsöket på Bush

Det är en rysare, minst sagt, när man mitt i hårt arbete på sitt eget företag, då Herren plötsligt avbryter på din till synes i allt perfekta dag och saboterar den. Ja, det är precis vad Herren gjorde den 1 november 2002. Det var dagen då slöjan drogs undan och jag såg ett mordförsök på dåvarande president George Bush (Jag såg detta i en tydlig profetisk dröm). Med säkerhet såg jag presidenten uppträda på en mycket allmän plats och en fotograf som utan hinder kunde fånga en del av händelsen med sin kamera. Jag såg också minst två lata säkerhetsofficerare (troligen “Secret service”) som, istället för att ha full uppmärksamhet på presidenten, stod och skojade vid sidan om när det inte alls var tillfälle för något sådant. I drömmen, verkade det som om de stod och pratade med en kille vid en närbutik. I vilket fall som helst var de helt avskilda och ovetande om vad som hände med presidenten.

I drömmen gavs skulden helt klart på säkerhetsstyrkorna för i det nära nog framgångsrika mordförsöket. De skötte inte sitt jobb. “Media” visades för mig och indikerade att media skulle fånga delar av händelsen på bild – innan säkerhetsstyrkorna skulle ha en chans att kunna ingripa. Skulle mordförsöket bli framgångsrikt, nu? Drömmen gav mig inget svar på den frågan. Drömmen lämnade mig som man brukar säga “med andan i halsen” eftersom jag visste att Herren hade visat mig det här. Jag blev fastnaglad och fäste all min uppmärksamhet på detta. Jag kommer ihåg att jag satt på golvet och sa till min familj “Jag måste skriva ett brev till Vita Huset”. Det gjorde jag också. Jag sände det med rekommenderad post. Jag sände också en kopia av brevet som e-post till både President Bush och Vice President Dick Cheney. Förutom de två autosvaren från George Bush and Dick Cheney som bekräftade att de tagit emot min e-post blev det ingen respons från mottagarna av brevet och e-posten. Jag gissar att jag blev betraktad som “ännu en knäppgök” i raden av en lång lista med “knäppgökar” som kommer farande med den här typen av påståenden. Eller gjorde de inte det?

Vid denna tid beslöt jag också att skicka ut en begäran om bön till det nätverk vi har för detta ändamål. Jag fick tillbaks några intressanta svar på denna begäran. Jag ska summera två av dem. Det första är från en troende kvinna. Det andra är från en lite skeptisk man. Den troende kvinnan skrev något i stil med “Jag tror du har rätt. Jag har haft en känsla av detta också.” Den lite skeptiske mannen skrev något i stil med “Jag kan inte säga att jag har fullt förtroende för det du säger”. Ganska rimligt. Det kommer alltid att finnas två olika uppfattningar. Så var det för Jesus också. Några sa att Han var god. Andra sa att Han var falsk. Det är alla troende kristnas lott här i livet att få båda dessa etiketter på sig. En troende kristen skall inte oroa sig för det. Vi ska inte bygga vår kristna identitet på vad andra människor säger. Det är Herren som vi tjänar.

Herren hade visat mig en del annat kring den här tiden också, som hade visat sig vara helt sant. Men när denna händelse skulle inträffa visste jag inte. Sedan, någon gång under 2006, råkade jag komma på en artikel på CNN:s webbplats angående ett mordförsök på Bush. Den finns på nedanstående länk: http://edition.cnn.com/2006/WORLD/europe/01/11/georgia.grenade/index.html

Det här ledde mig till lite mer grävande och jag fann händelsen upptagen på FBI:s webbplats: http://www.fbi.gov/page2/jan06/grenadeattack011106.htm

Enligt CNN artikeln inträffade mordförsöket den 10 maj 2005. Det innebär att Herren berättade om denna händelse för mig lite över 2 år och sex månader innan händelsen inträffade i verkligheten (2 år, sex månader och 9 dagar för att vara exakt).

Händelsen är intressant av följande skäl.

Mordförsöket inträffade då presidenten besökte republiken Georgien. En man kastade en handgranat mot presidenten som “landade bara 61 fot från den plats där Presidenten, First Lady Laura Bush, Republiken Georgiens President och First Lady och andra officiella personer satt. Handgranaten lyckades inte detonera, tack och lov, eftersom den röda näsduken, som var virad tätt omkring den, hindrade utlösningsmekanismen att utvecklas med tillräcklig kraft” (http://www.fbi.gov/page2/jan06/grenadeattack011106.htm). Klicka på föregående länk och du kommer att få se ett foto av mannen som verkligen håller granaten i sin hand gömd under en röd näsduk. Häpnadsväckande eller hur, att detta är vad Herren visade mig, att media skulle fånga det med kameran medan presidentens säkerhetsstyrka inte var uppmärksamma? Det är precis som Herren visade mig. För Herren är trofast och en uppenbarare av hemligheter för vem som helst som vill lyssna.

Uppenbarligen gjorde presidentens säkerhetsstyrkor ingenting som svar på mina brev som skickades mer än två och ett halvt år före den här tidpunkten. De ignorerade dem bara. Vad var det då som räddade presidenten? Var det bara “tur”? Jag skulle aldrig tillskriva en situation som denna turen. Precis som Daniel gjorde måste vi ge äran till Gud som är Den som räddar liv. Att ge äran till människor eller att säga att det var bara “tur” att granaten inte exploderade är detsamma som att förneka det uppenbara och inte ge äran till den som äras bör.

Det fysiska skyddet av president George Bush, hans fru Laura samt de officiella personerna från Republiken Georgien, liksom för övriga, var en perfekt gåva som de fått av en kärleksfull, himmelsk Fader som önskar att ingen förgås, utan att alla omvänder sig och blir frälsta. För Herren “vill inte att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig” (2 Petr 3:9). Bibeln lär oss att “Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak 1:17).

Daniel hade rätt när han gav äran till Gud för att Han stängde lejonens gap. Det var inte “bara tur” som räddade honom. Han visste det. Det är därför han säger “Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har inte heller förbrutit mig mot dig, o konung.” (Dan 6:22) Daniel blev hedrad därför att han ständigt gav ära till Gud, till den som äran tillhör. Idag tycks politisk korrekthet fullständigt åsidosätta all ära som eventuellt skulle kunna ha getts till Gud. Därför får vi läsa sådant som detta “den röda näsduken tätt virad runt handgranaten hindrade utlösningsmekanismen att utvecklas med tillräcklig kraft” (http://www.fbi.gov/page2/jan06/grenadeattack011106.htm). Men inget alls nämns om Herren som I VERKLIGHETEN sände sin ängel för att hindra granaten från att explodera.

En annan sak som inte nämns är att, presidentens säkerhetsstyrkor var långt ifrån framgångsrika, i själva verket så misslyckades de. På FBI webbplats tecknas en rätt så ljus bild av säkerhetspersonalen som gjorde sitt jobb. Sanningen är den som Herren visade mig. Och sanningen är att säkerhetsstyrkorna var lata och inte gjorde sitt jobb. Det kom direkt från Herren. Det är också empiriskt bevisat eftersom det på FBI:s webbplats finns en bild av en man som håller en granat dold under en röd näsduk. Han stod så nära USA:s President och de övriga att det faktiskt var möjligt för honom att kasta en handgranat som hamnade 61 fot från presidenten. Det fanns ingen tvekan om att han var nära nog för att kasta någonting som lätt kunde ha dödat presidenten och de övriga. Detta var ett klart fel av säkerhetsstyrkorna.

Därför vill jag nu rätta till denna förvanskning av sanningen på följande två plan. Hur viktigt är detta? Oerhört viktigt. Det är just på grund av

(1) en brist på ödmjukhet i att erkänna vår synd, och

(2) en brist på att ge Gud ära

som leder en person direkt till helvetets kammare och evig plåga. Glöm inte det.

Guds folks böner är inte förgäves. Tack till alla som bad som svar på den begäran om bön som sändes ut i början av november 2002!

I denna svenska version är Bibelreferenserna länkade till 1917 års översättning. Att just denna översättning valts har tekniska orsaker. Bibelcitataten är dock oftast hämtade från Svenska Folkbibeln.

————

Översättningen gjord av Paul Almqvist

Leave a Comment